Att växa i tro

Ja visst gör det ont när knoppar brister.” inleder Karin Boye sin mest kända dikt som med några få enkla ord lyckas med att beskriva ambivalensen mellan att släppa något eller ta ett steg utanför det som är tryggt och bekant. De flesta av oss har erfarenheter från när vi i livet har stått vid en form av vägskäl, och känslan av tvivel och osäkerhet blir allt starkare. Ju större val, desto mer ensam känner man sig i situationen och det är nästan så man önskar att man kunde bli ett barn igen eller att någon annan tog beslutet åt en.

Jesus fortsätter att berätta för lärjungarna vad som väntar när han inte längre kommer att vara med dem och längre fram i kapitlet berättar Johannes att lärjungarna inte begriper vad Jesus säger till dem:

”Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.”

Jesus fortsätter samtalet och förmanar dem ytterligare och talar om att hjälparen som kommer att komma när han lämnat dem.

För lärjungarna blir det att ta stora steg i sitt växande och tilltro till det Jesus säger till dem. Deras fråga avslöjar att de inte riktigt kan greppa och kan ta till sig det som sägs till dem. Vi idag kan enbart ana vilka funderingar som for genom lärjungarnas huvuden och vad de kände där och då. De ska lägga något gammalt och invant bakom sig och kliva in i något helt nytt.

Vänder vi blicken mot våra egna sammanhang så kan vi känna igen oss i läget världen står och väger i, med vaccinationer och ökade och minskade restriktioner, vår egen längtan efter normalitet, kunna träffas och ses som vanligt, och vår egen oro för hur världen kommer att te sig när pandemin är över. För det går snabbt att vänja sig vid att någon säger åt oss vad vi ska göra och inte göra och vad som är rätt eller fel.

Kanske är det så att jag själv redan nu kan dra lärdomar om hur jag vill att mitt liv ska se ut när normaliteten återkommer? Vad vill jag bevara som har varit viktigt och vad vill jag lämna och inte fortsätta med? Hur ska fördelning mellan arbete och fritid se ut, vilka aktiviteter ska jag vara engagerad i? Hur ska engagemangen se ut i relation till familj? Det är inga lätta frågor, men de behöver också sin reflektion och bön.

Och visst är det så att det gör ont att ta bort saker, att göra förändringar, att välja en annan riktning – men det gör också att vi växer som människor i erfarenhet, trygghet, identitet och kunskap. Samtidigt som det gör ont, så är det lika mycket en befrielse att gå in i något nytt – en möjlighet att få börja om och få utmanas på nya sätt. För hjälparen som Jesus talar om finns ju även för oss. Och jag vill avsluta med Jesus uppmuntrande ord:

Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: