Hjälparen kommer

”Jag blev kallad dum, fick kommentarer som ’tror du på tomten också’, hånades med vulgära skämt om min tro … Värst var min gymnasielärare i geografi. Jag lyfte det flera gånger men fick inget stöd av någon i skolan”. Det är en ung ortodox kristens berättelse i rapporten ”Unga troende i samhället” från Sveriges kristna råd. Liknande berättelser har jag själv hört ifrån konfirmander och ungdomar under alla år som jag arbetat i kyrkan.

Som ung troende tas man inte på allvar i skolans gemenskap, varken av klasskamrater eller ens lärare ibland. Istället väljer man att bli tyst, och låter bli att berätta om sitt engagemang som ung ledare, gudstjänstbesök, viktiga samtal och möten eftersom det riskerar att man utestängs från gemenskapen i skolan eller i vänskapskretsen. Om vi skulle ställa samma typ av frågor till barn och unga av utländsk härkomst och som är troende muslimer är det inte ologiskt att tänka sig att svaren skulle vara de samma.

Foto: Dennis Skley/CC BY-ND 2.0

Samtidigt är det olyckligt att det här får ske, för alla gemenskaper mår bra av en blandning av människor med olika erfarenheter och bakgrund. När man hamnar utanför den stora gemenskapen så är det lätt att man söker efter andra, mindre sammanhang som kan vara mer till det extrema. Där den gemensamma nämnaren är en definition av ett ”vi” och ett ”de”, där trosföreställningar och ideologiska övertygelser kan få oanade konsekvenser i ett längre perspektiv eftersom de får stå oemotsagda.

Berättelserna som dessa unga har delat i rapporten och i andra enkäter sätter fingret på den här söndagens innehåll när Jesus berättar om vad som väntar de som följer honom och att de inte ska misströsta inför de prövningar som väntar dem. För inte ens idag i vårt upplysta samhälle är det fullt socialt accepterat att aktivt utöva den tro man bekänner sig till. Trots mänskliga rättigheter, barnkonvention och likabehandlingsplaner så fortsätter människors utsatthet och utanförskap i en ständig spiral, år efter år, århundrade efter århundrade. Det enda som ändras är vilken grupp som är fokus för utsattheten.

Frågan är hur denna spiral ska kunna brytas som skapar dessa motsättningar?

I evangeliebokens bön för söndagen hittar vi en viktig pusselbit i orden: ”lyhördhet och frimodighet”. Lyhördheten för min medmänniskas berättelse och frimodighet i öppenhet för andras sätt att se, förstå och tolka livet. För vi får aldrig tappa bort att vi är en enda mänsklighet, där vi, var och en, har en inneboende värdighet just för att vi är människor. Som troende eller icke-troende är det vår gemensamma uppgift som människor att försvara den värdigheten hos barn, ungdomar och vuxna – genom att se bortom det som skiljer oss åt och istället glädjas åt det som för oss samman.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: